Tryckfrihet – vårt största privilegium och farligaste vapen.

”Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt i text, till exempel via böcker, internet, tidningar eller flygblad.
Varje medborgare i en stat där tryckfrihet råder har rätt att i tryck sprida sina uppfattningar så länge de inte bryter mot någon annan lag vars innehåll begränsar tryckfriheten. Tryckfriheten får dock enligt de demokratiska principerna inte inskränkas mer än vad som krävs för att skydda andra fri- och rättigheter.”

Tryckfrihet är i min mening vårt största privilegium och men också vårt farligaste vapen, iallafall beroende på hur man använder sig av det. Det är en fantastisk tillgång för att sprida information men det kräver att man tar sitt ansvar, har en tanke med vad man skriver och att man visar respekt. Det är viktigt att informationen man sprider är korrekt.

Vad har man egentligen rätt att sprida om andra, juridiskt och mänskligt?
Ibland undrar jag, just i denna tidpunkt lite mer än andra gånger, hur vissa människor har mage att ta sig rätten att skriva, publicera och offentliggöra inlägg om andra människor som de varken känner eller har alla fakta om .

Det känns rent utsagt skitjobbigt att skriva allt de här, jag vet att jag inte är tvingad till det men det känns ändå som att det är en skyldighet att lyfta de här problemet, speciellt när många i min närhet blivit utsatta och när man inte har någon aning om vem som står på tur.

Jag får ont i hela hjärtat när jag tänker på hur jag de senaste kvällarna har läst kommentarer till bl.a. smygtagna bilder och videos på ekipage som blivit utlagda på Facebook. Dessa har lagts ut i påstått syfte att lyfta fram frågan om djurhållning. Jag ska vara tydlig,  jag stöttar inte rollkür eller någon form av illa behandling av hästar men jag vill också lyfta fram att jag inte heller stöttar illa behandling av människor.

Efter att ha läst igenom kommentarsfältet på dessa Facebookinlägg fick jag ont i magen. Vuxna som unga människor som fullkomligt SÅGAR ryttaren/ryttarna i fråga. Kommentarerna är grova, riktigt grova.

”Ryttare som rider såhär förtjänar att få nacken knäckt”.

Vissa kommentarer är så fruktansvärda att jag får tårar i ögonen . Tänk er själva att rida på en framridningsbana och bli smygfotad. Det behövs ju bara att hästen inte svarar för skänkeln, snubblar eller blir rädd och därför släpper stödet i handen och går bakom lodplanet några steg eller varv på banan. Tänk er att bli smygfotograferad just då? Inte f*n bryr sig de som ser en stillbild om du rider med mjuka händer och försöker lösa problemet? Nej istället är du en djurplågare som drar ihop halsen på hästen och som därför förtjänar att plågas.

DET ÄR INTE SÅ ENKELT.

Jag har kämpat som en galning med att få Mistral i ”rätt form”, han hamnade väldigt enkelt bakom lod förut. Men med träning och mer styrka har jag börjat hitta hur man får honom att hamna rätt. Ibland går han bakom, men jag strävar ALLTID efter att ha nosen framme. När jag joggar fram eller av hästar i en lång och låg form kan det absolut hända innan både jag och hästen hamnat i balans. Och så är det! Hade det varit enkelt hade vi alla varit bäst.

När vissa då väl sitter där, uthängda på internet. Vad ska de egentligen göra? Sitta där och ta emot hot, hat och kränkningar och sluta dela med sig av sin kunskap om sitt största intresse? Jag är rädd att dessa typer av kränkningar kan leda till att vissa känner sig tvingade att sluta med sitt intresse helt. Man låter passionen och kärleken gå i kras som ett resultat av medelålders kärringar och deras kliande fingertoppar och hatande, avundsjuka hjärnor som tydligen INTE vet har man beter sig vare sig i skrift på internet eller mot andra människor, hur fruktansvärt är inte det?

Det är hjärtskärande.
Efter förra årets Falsterbo Horse Show blev det en het debatt efter att det lades de ut bilder på Facebook som blivit tagna av en kvinna på läktaren. Hon hade fotat hästarna under träningarna samt tävlingarna under den stora hästveckan. I vissa bilder var huvudena på ryttarna bortklippta för att inte i direkt mening ”hänga ut någon”, det var dock ingen större utmaning att se på en gång, vilka hästar och ekipage de handlade om.

Det är svårt att få en slutkläm men också ett tydligt budskap med det här. Ännu en gång, jag vet mycket väl att hästar ibland behandlas illa, jag vet mycket väl att rollkür är skadligt och jag är verkligen INTE en supporter av något som bidrar till dålig djurhållning. MEN jag är också en del av ridsporten, jag är en ryttare, jag är en vän, jag är en tävlingsmänniska som vill tävla på schyssta villkor, jag är ett av ekipagen på framridningen, jag är en av alla dem som lägger ner all ledig tid och engagemang för hästarna. Jag vet att i alla fall jag hade blivit helt förstörd om jag varit med på de där bilderna och drabbats av hatskrivelser.

Vi alla försöker bli bättre ryttare, kan vi inte alla bli bättre människor också?


Jag och min goda vän Sofia Buskhe.❤️

Ett svar to “Tryckfrihet – vårt största privilegium och farligaste vapen.

  • Åsa Dahlskog
    3 år ago

    Väldigt bra skrivet Bella!
    Kram Åsa ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *